Regi
Hedda Gabler var en riktig surkart att sätta tänderna i! Även om Hedda och jag har det bra nu, så var starten lite turbulent. Men som sagt med rätt medicin och sjukdomsinsikt går det bättre. "Nu är jag bara vrickad på förmiddagarna i min ensamhet", meddelar Hedda. Nå, om Hedda ursäktar så skall detta brev handla om mig. Jag skall även kort reflektera över vad som upptar mig i samtiden och på vilket sätt scenkonst, och då i synnerhet teaterregi, är vad jag vill ägna mitt liv åt. "Va då liv, du har inget!" skriker Hedda.
Jag ägnar redan mitt liv åt scenkonst, men jag får inte tillräckligt betalt för att överleva. Behöver bara en liten knuff så jag kan slå in dörren till de stora pojkarna och flickorna, som håller väldigt hårt i dörren. Sen skulle jag på ett ledigt och avspänt sätt förklara varför jag borde vara regissör. Mitt stora problem, och det är inget bra drag hos en regissör, är att jag är för känslig. När de andra unga regissörerna vässade sina armbågar och lärde sig peka med hela handen och ryta, när de med modersmjölken fick villastadens hela självförtroende, när de dundrade genom det svenska skolväsendet med den självklara vetskapen att de kan, de är viktiga och de får…då gick jag förlorad i en askgrå tyfon, ljuset exploderade, fönsterluckorna reglades. Rum ödelades. Hela våningar spärrades av och parken hamnade i ett tillstånd där fåglar hade mycket svårt att sjunga. Sen den dagen jag började skolan.
Jag viskar tyst för mig själv. Vad är det här! Hur får man alla dessa bokstäver i rätt ordning? Böcker och ord blev en mur. En skiljelinje som blev svår att ta sig över och omöjlig att ta sig runt. Hur läser man genom ett kalejdoskop, hur skriver man på vått papper med en skarp udd? Jag hade längtat efter skolan, men den blev bara en lång väntan på att den skulle ta slut och den väntan blev lång. Det tog mig en dag att ta mig till skolan. Det tog minst två dagar, ibland tre i skolan varje dag och ändå låg jag i vissa ämnen efter en hel årskurs.
Jag tackar Gud, även om jag inte tror, inte då, inte nu och i evigheten för alla bokupplevelser. Om man nu ska tacka någon så är det mina föräldrar som läste, vi var en läsande familj. Mormor läste, morfar läste Kristin Lavransdotter varje sommar,jag tror aldrig han blev klar. Pappas nya fru läste. Hennes föräldrar läste. På jularna överöstes jag av böcker. Hemma var det massor av böcker, stora böcker och små böcker. Lite varstans fanns det böcker, somliga böcker pallade upp bord andra var bortglömda och övergivna. Vissa var stulna, förrymda eller deserterade. Andra böcker var hemliga, sen fanns det de politiska böckerna med sina röda ryggar, de färgglada böckerna med bilder på eviga universum utan slut, stränder och solrosor. Gaugin tag mig med till Tahiti.
Att jag inte skulle läsa var otänkbart. Som barn älskade jag historiska romaner. I Kyrkskolan i Gagnef fanns det ett litet bibliotek. Rummet var mer som en felplacerad korridor - ett bihang, en blindtarm. Öppnade man dörren till biblioteket klev man rakt in i ett rum lika brett som en dörr och tio meter djupt, det var böcker på båda sidor från golv till tak. På ena sidan fanns en lång rad med röda böcker - "Kitty", de läste jag aldrig och på den andra sidan en lång rad med svagt gula ryggar - "Historiska Romaner". Om biblioteket var uppdelat i en sida för pojkar och en för flickor vet jag inte, men jag håller det inte för otroligt. Kyrkskolan var på många sätt en egendomlig plats. Jag gick där i början av 80-talet. Alla lärare var djupt religiösa. En magister hade en väldigt rak lugg och hans elever bad morgonbön, vår fröken nöjde sig med att vi skulle marschera till matsalen i bokstavsordning. Hon använde i sin undervisning planscher som man fick hämta i ett rum hos vaktmästaren, han rökte i korsdraget mellan korridoren och det öppna fönstret. Han tittade alltid på en och skakade på huvudet, tror aldrig jag hörde honom prata. Planscherna vi hämtade kunde heta "På Jesu tid" eller "I våra sjöar och vattendrag". Även om Kyrkskolan på många sätt låg utanför kartan och vissa av lärarna var som gengångare från en annan värld, så var det en fantastisk tid! Vi var sjutton i min klass. Jag hade en hjälpfröken och vi stångades med ord varje dag hela grundskolan. De sista tio minuterna fick jag läsa högt och av någon anledning ville hon att jag då stod upp vid fönstret och läste ut mot gården. Kyrkskolan var en märklig plats på många vis. Så fick även ordblinda gycklare plats.
Så jag är glad för alla böcker. Även om Dyslexin ibland ställer till problem för mig så har jag i dag lärt mig att handskas med den. Min askgråa tyfon har mojnat och är nu mera som en vind i mitt hår. Min vän poeten säger att han önskade att han kunde skriva så vänsterhänt, så bakvänt när han snickrar sina dikter.
Nu följer ett enkelt räkneexempel. Vi flyttade mycket, Kyrkskolan var mellan trean och sexan. Jag har missat flera år, ett här och ett annat där. Jag var länge nervös att någon skulle märka att jag stavade dåligt, att jag inte skrev alls. Bara det blir totalt fem år av försummat skrivande. Första klass och andra klass i Falun var ett enda långt jagande nere i källaren. Ska vi säga tre år av bekymmerslös lek i parken, skrubbsår och brevvänner som gick förlorade. Jag skrev aldrig vykort till flickor jag saknade. Inga ömma ord på papper, inga dikter om förlorad kärlek, mina dagböcker gapar tomma. Ett par timmar här, ett par dagar där, som blev till år innan jag till slut klev ur dyslektikernas garderob. Alla garderober som är gjutna direkt ur grunden är gömställen för skam och rädsla. Så man kan säga att jag har missat, och då avrundar jag neråt, tio år av mitt liv. Så oavsett vad som står på försättsbladet till ansökningsblanketten eller i andra register, så kan ni dra av 10 år på min uppgivna ålder! Först nu står jag rakryggad i vinden, först nu kan jag titta ungarna från villastaden i ögonen och säga: Är det någon här som kommer bli en bra regissör, så är det jag.
Nu har jag ett halvt ark papper till teatern och samtiden. Jag tror det ska räcka. Jag vill med min teater skapa svindlande skönhet, ren luft att andas, avgrunder och solnedgångar, sprattlande pajaser och lite mer av jösses människor. Kommer och tänka på Karin, en tjej från Borlänge. Vi var kompisar från samma gäng, lite hopplösa lite borta. När vi var nitton väntade hon sitt första barn, hon har fått två till med den sista pappan, en som har stannat. Hon är alldeles vanlig, hon hinner inte bli utbränd! Karin kan inte ens föreställa sig det, vad skulle hända då? Vem skulle ta hand om barnen, vem skulle låsa upp på jobbet? Man går på schema. Hon är en del av Kommunals låglönesatsning i varje avtalsrörelse. Man ser inte många pjäser som vänder sig till henne som tar hennes värld på allvar.
Som regissör vill jag verka i samtiden och kommer nog inte vara så noga med var och när mina pjäser spelas. Teater är min ömma låga, dammet och den oändliga scenen.
Copyright © Daniel Cramér S