Ibsen har skrivit världens första tv-såpa - Hedda Gabler! Det skulle vara en suverän tv-serie, man skulle kunna förlänga den till hundra halvtimmesavsnitt och få plats med två reklamavbrott. Jag ser vinjetten framför mig: Flygfoto, låg höjd över en fjord. HEDDA GABLER i vitt Western-typsnitt. Vi fortsätter in över den lilla staden, rakt över hamnen med de pittoreska kaféerna, över torget där överklassen spatserar om söndagarna. Sen vidare ut på landet, vi följer en bil, en droska. Vi flyger över en man på en hed som vinkar. Fram till en herrgård med vita flyglar, vi hör Heddas gälla röst, sen klipp rakt in i vardagsrummet. Ett s k Dallasklipp (Fackutryck). Men som sagt detta är teater.
Scenen är ett starkt och sluttande trägolv struket med ett tunt lager vit färg. Vita transparanta tyger faller omlott till golvet och försvinner tillsynes upp i evigheten. Man kan skjuta tygerna i sidled, öppna upp eller stänga till allt efter humör och Hedda Gabler har ett jävla humör. Överallt blommor, levande och döda, i vackra vaser och en del döda små djur efter Heddas skjutövningar med sin "sixshoter". Ljuset följer dagen - alltså i början av föreställningen lågt ljus uppe i dom vita tygerna. Här och var stolar och en del koffertar och väskor, i övrigt är scenen tom.
Entréerna blir utdragna och lite invecklade, man måste ta sig igenom labyrinten av tyger för att komma fram till Hedda. Man kan springa rakt igenom förstås och man kan rulla in sig och gömma sig som Hedda. Har man läggning för nycirkus kan man häva sig upp i tygerna och gömma sig där uppe som Eilert Lövborg, konstnären som inte riktigt har kontroll över tyngdlagen. Han hänger där med sitt bakrus, sin förtvivlan över det förlorade manuskriptet i Strindbergsmask. Eller Ivar Lo Johanssonmask? ( Undrar om Ivar skulle få plats i en litterär kanon idag.) Vi projicerar bilder på tygerna, General Gabler med sin bistra uppsyn, kunde det vara något? Och närbild på dom båda pistolerna, med sina pärlemohandtag och ett infällt "G" i ebenholts. Varje gång det kommer någon fladdrar vinden i tygerna, Hedda är hela tiden på gränsen till psykos. Tygerna blir som synapser, när det går allt fortare uppe i hennes hjärna vibrerar dom, skiftar i färg efter humör. När hon skär sig visar vi närbilder på hennes sargade armar. Psykisk sjukdom är aldrig vacker och jag är inte mycket för illusion, slå sönder den.
Nej, vet ni vad vi nu får göra för att få rätsida på det här!!?
Jo, mellan tredje och fjärde akten rullar vi in en overhead och en psykolog som får reda upp begreppen om vad borderlinepersonlighet är, sen får publiken själv bestämma vad de tror. Sen rullar vi ut honom eller henne. Förhoppningsvis är det ingen skådespelare utan en riktig psykolog. Vi tänder upp i salongen för att andas en stund och fundera över Hedda. Är hon verkligen en borderlinepersonlighet eller inte? Mörkret sänker sig i salongen, psykologerna rullar ut. Ja, vi tar två psykologer det blir så ensamt annars
Men detta som började så bra…tyger, projiceringar, vackra klänningar…Och så kommer plötsligt detta med att tända i salongen!… strunt samma.
Som i alla nordiska heminredningstidningar är scenen ljus och öppen, man ser alla angränsande rum och de människor som är där. Alla entréer är långa, man får följa dem innan de kommer in på scen. Vi får se hur Brack står och kråmar och mot slutet är han så upphetsad att han måste onanera innan entré. Jag hade inte möjlighet att spöa Brack, men jag kan hänga ut honom. Inlindad i ett fallande tyg skjuter sig Hedda, hon sjunker till marken färdigsvept för graven och kladdig av blod. Brack fångar upp henne och med blodiga händer stöter han ut sin sista replik i avsky: Gud sig förbarme - så gör man bara inte. Nej, Brack, så gör man inte. Brack blir bilden av den omöjliga manlighet vi måste lämna bakom oss.
Copyright © Daniel Cramér S